Ojdå, nästan ett halvår sedan mitt senaste inlägg! Detta är en synnerligen misskött blogg, men det bryr jag mig faktiskt inte om, haha! Jag skulle ju ha den för att skriva om LCHF och eftersom jag knappast har några läsare (har ju inte gjort reklam för den öht) så känner jag inga krav heller.

Sedan början av december och fram tills i dag har jag ätit vad som helst, vilket har varit både bra och dåligt. Det som är bra är att jag nu är så trött på sötsaker och kolhydratmat att jag inte ens orkar vänta till 1 januari med att göra förändringar. Tanken var egentligen att jag skulle ta nya LCHF-tag då, men jag står inte ut längre, helt enkelt! Det dåliga är förstås att jag får räkna med övergångsbesvär igen och att mitt midjemått inte är så smickrande just nu.

Att midjemåttet inte är smickrande är inte så konstigt, i morse vägde jag 62,7 kg och det är mer än jag har vägt sedan februari i år. Det är egentligen en helt ok vikt till min längd om det handlade om muskler - men det gör det ju inte!

I går tittade jag på strandbilder av mig själv. Bilderna var tagna i februari och kvinnan på bilden såg inte alls ut som jag föreställer mig själv. Hade jag varit på solsemester i april i stället så hade kvinnan på bilden varit mycket mer lik den bild jag har av min kropp.

Ny semester är bokad och mitt mål är att väga 58 kg då vi åker om 2 ½ månad. Det bör inte vara några problem, faktiskt. Jag gick ju ner till det utan att anstränga mig, fast det var inte så ansträngade att gå upp igen heller :-)

Egentligen borde jag skriva ner midjemått, arm-mått, lårmått m.m. nu för att kunna hålla koll på hur det går. Kanske gör det ikväll eller i morgon.

Precis lagom till mitt beslut att genast börja äta LCHF igen fick jag läsa hur halvbekanta på ett diskussionsforum gjorde sig lustiga över det här sättet att äta. Åh, vad jag hade lust att ge svar på tal! Men jag avstår, jag hade ju också en hel del vanföreställningar innan jag började och jag tycker ju inte att folk som inte vill äta LCHF ska behöva göra det, alltså kommer jag inte att försöka omvända någon. Jag vet inte varför just dagens diskussion irriterade mig, min lunch har ju vid flertalet tillfällen varit diskussionsämne på jobbet och jag har minsann fått höra att det är jätteskadligt och outforskat och t.o.m. äckligt att äta som jag gör. Tänk om jag också skulle diskutera andras mat? "Men oj, ska du faktiskt äta müsli med jordgubbsyoghurt i lightvariant i dag? Mår du verkligen bra av det? Håller du dig mätt, eller har du med nåt till eftermiddagsfikat? Ja, det är ju jobbigt att ha ett blodsocker som åker upp och ner sådär, klart du måste ta något höjande till fikat... Men hördudu, har någon läkare kollat dina värden nu, så du vet om det är ok att äta så mycket socker som du gör? Tänk om du förstör kroppen för all framtid?"

Usch, vad jag är elak :-D

Tittut!

Nu har jag varit slapp med kolhydraterna igen, närmare bestämt cirka två veckor. Det har varit flera stora och goda fester, om man säger så :) Under veckan som gått har jag varit striktare och antagligen tappat något vattenkilo. En del omställningsbesvär hade jag, men väldigt lindrigt, tills i fredags, fem dagar efter att jag skärpte mig.

Jag blev yr, tröttare än trött och hade ont i magen. Det tolkade jag förstås som omställningsbesvär även om jag tyckte det var retfullt att jag fick starkare känningar nu då jag bara skulle bli striktare än då för fyra-fem månader sedan då jag övergick till LCHF från "vanlig" kost. Eftersom jag varken var förkyld eller verkade ha maginfluensa utgick jag större delen av dagen från att det hela måste ha med LCHF att göra. Jag konstaterade också att jag möjligen skulle stå ut en halv dag till med krämporna, men sedan skulle jag antagligen söka andra vägar. Orkeslöshet och yrsel funkar inte då man är hemma med två vildingar till barn.

I lördags fortsatte jag må pyton, men började i stället misstänka någon magåkomma. Mycket riktigt var det ju någon form av maginfluensa! Maken har haft en liten släng nu senare och det ena barnet går med feber så vi väntar på att det magonda ska slå till. Det är bara jag i familjen som äter LCHF så grejen är alltså inte LCHF-relaterad. Tack och lov för det, för om det här hade varit övergångsbesvär efter avsteg så hade jag antingen aldrig mer vågat göra avsteg eller aldrig mer gått över till LCHF igen :-)

Som framgår av ovanstående så kommer jag alltså att fortsätta äta LCHF, men jag kommer också att göra avsteg, dvs. pendla mellan striktare och mindre strikta perioder.

Ok, jag har inte hållit mig riktigt till det jag egentligen startade bloggen för: Att alltid skriva några rader innan jag gjorde avsteg från LCHF för att ge mig själv extra betänketid innan jag lät kolhydraterna glida ner i strupen. Å andra sidan startade jag bloggen innan jag visste hur lätt det är med LCHF. Jag hade väl trott att det skulle bli mer kamp, lättare att falla tillbaka i gamla mönster, ja, helt enkelt svårare.

Jag får väl erkänna att jag har gjort många avsteg den senaste tiden. Det har varit kalas, fester, svärmors nybakta bröd och bullar m.m. och eftersom jag inte är så sockerskänslig har jag mumsat i mig, men i begränsade mängder (och stolt är jag över det).

Gör jag avsteg i den mån jag har gjort nu så håller sig vikten på en jämn nivå. Avstegen är nästan alltid i form av gotterier, inte så att jag äter kolhydratstinna måltider. I måndags fick jag i alla fall nog av mina avsteg och bestämde mig för att köra lite striktare samt öka mitt intag av kokosfett eftersom jag har en känsla av att jag får i mig för lite fett.

Minsann, kokosfettet verkar göra något med kroppen för jag är varmare än tidigare (svettas mer också) och så har jag gått ner ett halvkilo. Det är svårt att övertyga folk om att det faktiskt inte är fråga om bantning då jag ju noterar viktförändringar, men förklaringen är enkel: Innan jag började med LCHF mådde jag i mitt tycke bra, jag var inte överviktig, hade inga besvär av något slag. Då är det ju vikten som blir den stora förändringen, även om jag också har noterat många andra positiva förändringar.

Hoppsan, jag har visst inte uppdaterat på ett bra tag! Anledningen är att jag inte har haft någon anledning att skriva, helt enkelt. I stället för att låta mars vara en testmånad och sedan övergå till vanlig kost i april har jag fortsatt med LCHF. Jag kunde helt enkelt inte sluta...

Nu mår jag helt normalt och tänker inte på att jag äter "konstigt". Jag tror inkörningsperioden är avslutad och vardagen har tagit vid. Vid några tillfällen har jag faktiskt fuskat lite smått, men eftersom jag tydligen inte var så sockerberoende som jag trodde så har det gått bra. Jag är inte heller överviktig så jag föreställer mig att jag kan ta en kaka varannan vecka eller ett tunnbröd med mycket smör och ost någon enstaka gång utan att det innebär något dramatiskt för min hälsa.

Jag åt ett riktigt sötsliskigt bakverk i lördags. Och veckan före det åt jag två tunnbröd på raken. Vid båda tillfällena märkte jag att min puls steg ett tag efter att jag fått i mig så mycket kolhyrater. Intressant.

Tillsammans med en god vän har jag börjat gå raska onsdagspromenader. Hittills har vi bara hunnit med två sådana promenader, men jag hoppas på många fler. Dessa sker kvällstid och jag har inte riktigt kommit mig för att äta så mycket efteråt, trots att jag känt att något i matväg hade suttit bra. Dricka och duscha har liksom varit prioritet nummer ett. Efter det har klockan varit så mycket att jag lagt mig i stället, med den påföljd att jag varit småhungrig hela förmiddagen dagen därpå också, trots att jag ätit frukost normalt.

Det här är egentligen inget nytt. Jag motionerar i perioder och efter ett motionspass brukar jag vara hungrig. Fyller jag inte på förråden den dag jag motionerat så gör jag det helt automatiskt dagen därpå. I går kollade jag upp vad som kan vara bra att äta efter ett motionspass, men min teflonhjärna har ju glömt det redan! Det känns så futtigt med en rask promenad på fyra-fem kilometer, ska man faktiskt behöva äta extra för det?! Tydligen. Nåt med grädde tror jag det var som rekommenderades.

På tal om grädde: Jag blev jätteglad i förrgår då jag hittade ett ekologiskt och rättvisemärkt och dessutom osötat kakaopulver på butikshyllan! Nu blir det hot chocolate med grädde vissa dagar. Hur det ligger till med kolhydraterna i en sådan blandning vet jag inte (mjölken kommer direkt från korna, har inte åkt via något mejeri) men heltokigt kan det inte vara. Min tidigare favorit var kall O'boy, men det känns inte aktuellt för tillfället. De dagar jag är lite strängare med mig själv väljer jag te med grädde i stället, eller ett glas vatten.

Nu måste jag blogga. Måste. För jag har bakat russinkaka i dag och vi hade just fikapaus. Jag ville ha russinkaka. Ville, ville, ville. Hittills har det gått superbra med mycket grädde i en slurk kaffe och inget annat. I dag kändes det motigt minsann.

Det var i alla fall bra att jag avstod också från den allra flortunnaste av kakskivor, inser jag nu. Maken är nämligen bortrest och kommer hem sent i kväll. Då barnen har lagt sig planerar jag en smärre Gilmore Girls-orgie eftersom jag nyligen köpt dvd-box nummer två av serien. En Gilmore Girls-orgie ackompanjeras lämpligen med en stor portion glass, en påse chips eller något annat mumsigt. Om jag påbörjar mitt fuskande nu genom att ge mig själv en bit russinkaka så lär kolhydraterna slå till och resultera i att jag krälar på golvet framför tv:n i kväll och kvider av glass-sug. Det tänker jag inte alls göra, så det så. Några bitar chèvre ska jag få.

Godisdjävulen i mig som varit försvunnen en vecka har några gånger i dag påpekat "men det blir ju faktiskt rätt enformigt med LCHF-mat!". Det löjliga är att det ju inte stämmer, dieten i sig är inte enformig, titta bara på alla tusentals recept man kan hitta på nätet. I stället är det såklart jag som kanske äter enformigt, helt enkelt för att jag hittills varit nöjd så här och inte känt behov av variation. Det är alltså min fantasi och initiativförmåga som brister. Leta upp några recept och fixa lite variation då, människa! Njaaa, så desperat är jag inte än. Men jag har köpt fiberhusk eller fibrex eller vad det nu var, så jag kan faktiskt baka något sorts bröd om andan faller på.

Det är onsdag i dag och jag har ätit LCHF i tio dagar. Smekmånadsfasen kanske är över nu? Jag känner mig numera normal i kroppen, mår inte småilla längre och mellan målen tänker jag inte på att det är kolhydratfattigt jag äter.

Två positiva effekter som jag inte vet om jag inbillar mig eller inte är att jag tycker att min hy blivit lite renare trots att jag behandlar den precis som tidigare. Den andra effekten är att jag tycker mig ha lättare att urskilja smaker och njuta av dem. Det känns på något vis renare i munnen ...?

Det här med smaker är något jag har funderat på en del eftersom jag länge kunnat skryta med ett bra smak- och luktsinne. I maj 2009 var jag dunderförkyld i flera omgångar och efter det har jag inte tyckt att mitt smak- och luktsinne har repat sig helt. Nu tycker jag att det har blivit bättre. T.ex. kan jag njuta av olika smaker i grädde, grädde smakar inte bara grädde längre, utan jag känner olika smaksensationer i en och samma gräddklick. Hallon är helt fantastiskt goda.

Undrar vad som händer om/när jag övergår till normal kost. Är det sockret som dövat mitt smaksinne? Återgår det då till att var halvbra i stället för helbra? Och vad är bättre, att känna smaker ordentligt och njuta av det man tillåter sig att äta, eller att njuta av alla sorters föda men veta att det egentligen smakar ännu bättre än smaksinnet klarar att uppfatta?

I går åt jag lite sämre än jag tänkt på jobbet. Lunchen blev en burk tonfisk i olja med kinakål och några bitar tomat plus olivolja över. Magen blev fylld men jag tror jag fick i mig för lite fett, för jag blev sugen och hungrig tidig eftermiddag.

Eftersom jag stod i matbutiken då det värsta suget slog till köpte jag en liten påse Macadamia-nötter som jag tryckte i mig i bilen på hemvägen. Dessa nötter fascinerar mig. De smakar väldigt fett och mjölkigt, tycker jag. Deras smak påminner mig om hur bröstmjölk luktar. Jag äter en påse ganska snabbt, men njuter inte så värst mycket av smaken, faktiskt.

Nötterna gav mig mättnad i alla fall, vilket resulterade i att jag åt för lite till middag, bara lite överbliven bacon och ett överblivet stekt ägg. Eftersom jag kände mig mätt men ändå hade sug var min plan att vispa grädde och äta hallon med grädde och riven, mörk choklad lite senare under kvällen. Tyvärr däckade jag i sängen då jag lade minstingen och sedan var jag bara uppe ett varv och borstade tänderna innan jag sov vidare.

I morse kände jag mig nöjd och belåten efter en skål med turkisk yoghurt, kokosflingor, madelflarn och valnötter, men nu känner jag lite smått sug igen, en timme före lunch. En grej jag grunnar på är om det alltid kommer att vara så att det är kolhydrater man känner sug efter, trots att man inte har ätit några stora mängder sådana på länge. Eller kan det bli så att man känner sug efter vispad grädde, bacon eller liknande? Det är helt klart inte det min hjärna fantiserar om nu just, snarare salt lakrits och äppeljuice.

I går hade jag förresten en blixtrande huvudvärk igen. Jag tror inte den har med LCHF att göra, utan snarare med det faktum att jag har en tand som borde rotbehandlas. Den är borrad och lagad enligt konstens alla regler, men tandläkaren sa att det kan hända att bara en rotbehandling kan göra att jag blir kvitt de våldsamma ilningarna. Både han och jag ville ge tanden lite tid att repa sig. Jag hade tänkt låta tanden vara hela mars och sedan utvärdera i april, men frågan är hur länge jag står ut. Det är ju inte speciellt normalt att t.ex. värma sin turkiska yoghurt i mikron så den blir rumsvarm och inte förorsakar våldsamma ilningar i tänderna. Också dricksvattnet värmer jag till rumstemp eller kroppstemp i mikron. Det låter ju inte klokt.

Viktmässigt står jag förresten stilla nu, så jag antar att kroppen har gjort sig av med den vätska den tänker släppa ifrån sig. Lite mer än två kilo blev jag av med där. Det är ändå kul att väga sig eftersom jag ofta väger samma sak på morgonen med tom mage som på kvällen med mat i magen. Magen sväller sällan upp och jag tycker över lag att alla mina kroppsdelar minskat i omfång. Just nu har jag på mig en skjorta som aldrig suttit bra över magen på mig. Nu stramar den inte ens då jag sitter ner!

Just den här skjortan har varit lite extra känslig för mig eftersom flera av mina kompisar har likadana skjortor (men i andra färger, det var inte planerat att vi skulle klä oss lika) och vi har alla storlek 38, bara det att min har suttit så förfärligt illa över magen. Då de haft sina skjortor har det blivit extra tydligt för mig att jag håller på att växa ur storlek 38... men nehejdå, det håller jag inte på att göra längre!

Och nu känner jag igen hur jag borde försvara mig: Jodå, någon som är mellan 38 och 40 i storlek kan också klaga på sin vikt, eller snarare på sin kroppsform. Och jodå, jag är medveten om att det inte är fråga om fetma eller övervikt och att jag har det sååå bra jämfört med många som tampas med många fler kilon. Men. Ändå.

Hej å hå, här sitter jag med huvudvärk! Jag misstänker att orsaken är att jag druckit för lite i dag. I vanliga fall brukar jag känna mig törstig och då dricker jag några extra glas vatten, men i dag har vi haft besök och jag har inte tänkt på vätskeintaget.

Eftersom jag har upptäckt hur gott det är med lite kaffe och mycket grädde så har det varit mitt eftermiddagsfika de senaste dagarna. Det har gjort att jag inte får i mig mycket vätska heller, eftersom jag vanligen brukar dricka te eller saft på eftermiddagen, men då ta något att äta till.

I morgon ska jag jobba, vilket jag gör en eller två dagar per vecka med mycket varierande tider. Det blir också första måltiden jag inte kan åka hem och äta. Min plan är att ta kål/sallad m.m. från kantinen och äta det med en medhavd burk tonfisk i olja. Svägerskan tipsade om en annan lösning, nämligen kebab och kål/sallad från ett ställe där deras speciella kebab förmodligen inte innehåller något annat än kött, salt och peppar. Tyvärr är jag inte helt säker på ingredienserna och jag tvivlar på att de som serverar vet heller. Frågan är hur jobbig jag ska vara, ska jag fråga efter innehåll? Och om de säger natriumglutamat och mjöl, säger jag tack och hej då, eller? Tonfisk känns som ett säkert alternativ.

Ett stycke födelsedagskalas avklarat! Jag åt broccoli i stället för potatis till gräddsåsen och grisköttet, men till efterrätt blev det en liten bit paj med vaniljsås. Däremot hoppade jag helt över födelsedagstårtan och allt annat fikabröd. Det kändes inte nödvändigt, speciellt inte då jag fick dricka kaffe med stora mängder grädde i.

Märkligt hur lätt det är att avstå! Glatt överraskad blev jag över att byxorna jag tog på mig innan vi åkte på kalas satt lite lösare än vanligt i midjan. Dessutom fick jag knäppa bh:n ett steg längre in än jag brukar. Krympande bröst? Nja, det är ju under brösthöjd man knäpper, så det kanske har hänt nåt med ryggen/sidorna?

I dag har jag och minstigen varit på stan i några ärenden. Vi träffade också min (vuxne) lillebror som försökte locka med oss till McDonald's. Jag har verkligen älskat McD och inte begripit mig på folk som säger att den maten är så äcklig. Ok att jag förstår att uppskatta hemlagad kalops eller älgstek mer än en McFeast, men som variation har jag alltid gillat att gå på McDonald's. Deras cola brukar dessutom smaka mycket godare än på andra ställen av någon anledning.

Eftersom vi aldrig köper hem läsk har det varit mums med cola då och då. Jag drack jättemycket cola den heta sommaren 2006 då jag var gravid. Säkert inte bra för vare sig mig eller babyn, men hon verkar inte ha fått några större men. Sedan dess har jag kanske haft ett eller två cola-skov till då jag köpt och druckit cola i sisådär två veckor. Konstigt nog brukar colafixeringen klinga av utan att jag gör något speciellt. Nu är det mer än två år sedan jag senast köpte cola enkom för att ha hemma och dricka eller hälla över vaniljglassen.

Det blev hur som helst inget McDonalds för oss, jag var så ståndaktig att jag avböjde och bestämde att äta hemma i stället. Inte förrän i bilen på väg hem kom jag på att McDonald's ju faktiskt har kycklingsallad m.m. också! F-n, jag kunde ju faktiskt ha ätit en sådan! Och jag tror faktiskt inte att det hade varit några problem att hålla sig till en sallad. Som vanligt numera var jag inte sugen på något speciellt utan bara medveten om att det var lunchdags och att frukostmättnaden (två skivor bacon, äggröra med två ägg och grädde) började klinga av.

Egentligen var det synd att jag inte åt i stan, för lillgubben somnade i bilen på väg hem och vaknade inte då jag flyttade över honom till vagnen. Hade jag ätit i stan hade jag kunnat gå en vagnpromenad, men då vi kommit hem kändes det verkligen att det var dags för lunch även om jag fortfarande inte har fått den där "riktiga" hungerkänslan. Man kan kanske säga att min känsla för hunger/mättnad är väldigt avtrubbad. Frågan är om det är så här det är naturligt att känna sig och om lägena "sprängmätt"/"vrålhungrig" bara uppkommer om man har mer kolhydrater i sin kost.

I morgon ska vi åka till mina föräldrar och fira min fars födelsedag. De bjuder på lunch och fika. Även om de vet att jag och svägerskan för tillfället har lite konstiga matvanor så gissar jag på vanlig lunch med potatis och något i köttväg. Jag har inte heller ställt några krav på lunchen och allra minst på fikat. Undrar om det verkar märkligt om jag tar med mig en påse blomkål att äta till köttet?

Fikat kan det bli knepigt med. Klart jag vill äta av papsens födelsedagstårta! Egentligen har jag inga problem med att mina föräldrar då och då (ganska ofta) ser mina påfund som märkliga, men jag har inte riktigt kommit till det läget än där jag bakar och tar med mig mitt eget LCHF-fikabröd. Över huvud taget verkar det knepigt det här med söta grejer. Inget sötningsmedel är riktigt ok. Sukrin är det som är naturligast utan att innehålla kolhydrater, men jag har ingen aning om var jag skulle köpa det. Dyrt som tusan verkar det i alla fall vara.

Tillsvidare har jag i alla fall tänkt mig att jag avstår allt sådant som smakar sött. Jag tänker inte heller baka LCHF-fikabröd eller liknande eftersom jag inte känner något behov av att äta något till min eftermiddagsmugg med mjölk, grädde och snabbkaffepulver. Känner jag mig någon gång socialt manad att ta något med högt socker- eller kolhydratinnehåll så må det vara hänt. Det verkar som om jag inte har varit riktigt så sockerberoende som jag själv har trott eftersom jag inte har några som helst abstinensbesvär.

Nu kom jag precis på att jag ju kan spänna fast lilleman på sparkstöttingen! Han går inte med på att sitta vaken i vagnen och ska han gå själv så kan jag inte räkna det som motion för min del. Sparkstötting är väl lite fuskigt lätt, men bättre än inget! Dags att kolla om han tänker vakna snart, stackarn har inte ens ätit lunch än eftersom han somnade i bilen.

Kvällens besök hos våra vänner förlöpte relativt kolhydratsnålt ändå. Jag drack som planerat te men åt ett kex med socker, russin och havre, förmodligen vetemjöl plus en liten 4 x 2 cm bit pizza (bitarna var skurna som småplock, det var inte jag som var så petig). Kexet var jättegott och pizzan var supergod! Ändå var jag långt ifrån att trilla dit och börja häva i mig okontrollerde mängder.

Något att skryta med var i alla fall att jag och den kvinnliga delen av vårt kompispar var ute på en rask promenad. Verkligen välbehövligt! Och jag tycker att jag trots min obefintliga träning hängde med rätt bra. Det är så mycket lättare att gå då man kan gå och babbla med någon! Så tyckte jag inte förr, faktiskt. Jag gillade att gå ensam och höll bra tempo ändå.

Väl hemkommen från våra kompisar märkte jag att jag faktiskt kände mig hungrig! Det är första gången sedan i söndags som jag känt ordentlig hunger. Nu vet jag förstås inte om hungerkänslan kom sig av sug efter mer kolhydrater som följd av kexet och pizzan, eller om det var den raska promenaden som fick till hungerkänslorna.

Hur som helst åt jag tre skivor chèvre hemma. Det var faktiskt tänkt att jag skulle dricka upp en kvarbliven vinslatt också, men det konstiga var att jag inte kunde få ner vinet. Det har stått öppnat sedan i går, men med kork på. Jag kan inte klaga på att det smakade surt eller konstigt på något sätt och maken drack det utan att blinka, men jag kunde inte förmå mig att dricka mer än två klunkar. Man ska väl lyssna på sin kropp och i kväll sa den chèvre, men inget vin.

Min kropp skriker också "Jag älskar bacon!", men jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Ska jag utgå från att det finns något i bacon som min kropp behöver extra mycket av, eller ska jag utgå från att min kropp bara vill leva rövare med omåttliga mängder bacon nu då det äntligen är något jag tycker är ok att äta efter att ha varit tveksam till det en längre tid? Jag hade förstått det hela bättre om det hade handlat om en baconsort med glukos i, men något sådant finns i alla fall inte på innehållsförteckningen. Å andra sidan kan det handla om mitt vanliga sug efter kombinationen fett och salt, bara det att kolhydrater alltid varit inblandade i det fetsalta tidigare (läs: chips!).

Nåväl, tillbaka till det här med att jag kände mig hungrig i kväll. Tre skivor chèvre och ett glas vatten räckte alltså för att stilla min hunger. Hur är det möjligt? Uppenbarligen är det inte volym utan energitäthet, eller vad det nu kan heta, som ger mättnad. Eller?

I vanliga fall hade jag ätit samma mängd chèvre men tillsammans med ljusa kex och eventuellt ett glas äppeljuice blandat med vatten. Efter det hade jag antagligen inte tackat nej till något annat om maken hade föreslagit t.ex. glass, choklad eller liknande framför tv:n. Choklad förresten?! My God, vi har fortfarande tre kakor mörk choklad i skåpet! Orörda och bortglömda! Hur är det möjligt? Vad är det här för märklig diet egentligen, man blir tydligen helt personlighetsförändrar av den!

På tal om något helt annat så undergår jag en annan "diet" vid sidan av LCHF, dock av ett annat slag. I min blogg övar jag mig nämligen också i att skriva utan smileys, dvs. på det gamla hederliga sättet där man får hoppas, förutsätta och lita på att läsaren utgående från sammanhanget kan avgöra om man är allvarlig, ironisk eller kanske håller på att gråta ögonen ur sig.

I dag har mina föräldrar varit här. Jag, barnen och deras mormor gick en sväng på stan och såklart meddelade dottern att hennes mage kändes så hungrig. Hennes mage känns ofta jättehungrig då vi går förbi ett café.

Mormor ville såklart bjuda barnbarnen på något gott, hon vet att vi annars är ganska restriktiva med bullar och sådant till barnen. Treåringen har t.ex. inte börjat äta godis än, även om hon har smakat choklad några gånger.

Bullarna var mjuka och färska men det gick förvånansvärt bra att avstå. Jag hade på sin höjd kunnat tänka mig lite mineralvatten, men eftersom det lilla caféet inte hade något sådant nöjde jag mig med att se på då de andra mumsade i sig. Det gick ingen nöd på mig, jag hade ätit fyra skivor bacon och ett stekt ägg på morgonen, två timmar tidigare och var inte alls hungrig.

Under vår vandring i diverse butiker märkte jag hur jättevarm jag blev. Jag var t.o.m. tvungen att ta av mig jackan i en affär för jag blev så himla varm! Hemma går jag också omkring och är varm för jämnan, trots att jag har på mig en supertunn tröja som jag alltid brukar ha någonting ovanpå eftersom jag annars fryser. Inget utom min kost har förändrats så det måste väl bero på den då.

På eftermiddagen fikade vi alla här hemma, skorpor och kex på bordet. Det kändes lite småsurt att bara dricka en mugg med ½ dl kaffe, ½ dl fet mjölk och 1/3 dl grädde, men efteråt kände jag ju att det var alldeles tillräckligt, trots att jag misstänker att lunchen på hargryta, sallad och blomkål med smör blev aningen för mager.

I kväll är vi bortbjudna till goda vänner och jag tror att det här kommer att innebära kolhydratintag för min del. Ska i alla fall begränsa mig till lite och t.ex. begära te i stället för saft som jag brukar dricka hos dem. Det ska bli intressant att se hur jag reagerar på sockret. Jag kanske får världens reaktion, antingen med sockerfylla eller så med stora problem att fortsätta med LCHF i morgon.

Apropå socker så har jag glömt att skriva ner en fördel jag hoppas kunna uppnå med LCHF: Jag vill svälta ut candidadsvampen som jag misstänker härjar ganska fritt i min kropp. Det har funnits tecken på det, men eftersom det inte har känts så allvarligt har jag valt att blunda för det och tänka att jag får göra något åt det sen då livet är mindre hektiskt (yeah right!). Lika bra att få candidan under kontroll nu då!

Åhåå, här var det kolhydratsug! Det började egentligen med att maken var och handlade medan jag lade barnen. I vanliga fall hade vi talat om att kanske köpa något smarrigt att smaska på framför tv:n senare i kväll, men sådant ska jag ju inte gör nu!

Ok, jag önskade mig mörk choklad och han kom hem med tre olika sorter, varav jag ur LCHF-synvinkel bara kan tänka mig 85-procentaren. Han hade också med sig vin eftersom vi ska marinera kött till i morgon. Det ska bli hargryta att bjuda min mor och far på. Mamma har knappast ätit hare någon gång i sitt liv och tror nog att det är äckligt. Pappa åt mycket hare under sin uppväxt och var helt lyrisk senast vi bjöd honom på det.

Nu sitter jag här och dricker ett glas rödvin eftersom allt inte gick åt till marinaden. Jag undrar hur illa det är om man försöker hålla sig till LCHF. Torra viner var väl ok i måttliga mängder, har jag för mig. Brukar man klassa rödviner i torrhetsgrad? Har jag aldrig hört om. Torrt blir det i munnen i alla fall av alla tanniner, vilket jag gillar! Tanniner är mums!

Tyvärr tänker jag också på hur gott det vore med chips eller salta kex till! Några bitar chèvre (utan kex under!) är jag förstås tillåten, men då jag känner efter är jag faktiskt inte så sugen att jag skulle bemöda mig om att resa mig från stolen, göra den långa resan ut i köket, ta fram ost och kniv, öppna ostpaketet och skära bitar. Njä, jag är ju faktiskt inte hungrig.

Jag har förresten mått bättre i dag. Det var bara ca en timme efter middag som jag mådde lite småkymigt. Nu har jag dessutom tagit reda på att det är ganska vanligt att man mår så i början. För att undvika det ska man ta det lugnt med dieten i början, kanske ha en inkörningsperiod. Låter logiskt, men nu började jag ju bara rakt av utan inkörning. Typiskt mig, höll jag på att skriva, men så är det egentligen inte. Jag brukar faktiskt ha inkörningsperioder och betänketid på det mesta. Kanske är jag mer desperat än jag trodde eftersom jag denna gång störtade rakt in i LCHF utan någon annan inkörning än att jag läst på lite.

I dag har jag också lärt mig att det kan ta tre veckor innan kroppen ställt in sig på LCHF och att det är först då som man börjar känna av alla fördelar. Jag som "väl" hade tänkt testa det här bara under mars månad och sedan kunna övergå till husmanskost utan tillskott av godis, chips och kakor får kanske tänka om då. Slutar jag 1 april så har jag ju knappt kommit i gång med fördelarna. Tja, vi får se.

Under dagen har jag läst på kolhydrater.ifokus.se en del, men jag vet inte riktigt om det är så bra. Läser jag om någon med 20 kg övervikt så identifierar jag mig med den personen och börjar tro att jag också ska äta som den personen eller att jag kan nå liknande resultat på samma tid. Jag får påminna mig om att jag inte enligt BMI är överviktig och att jag bara vill 1) sluta smyga uppåt i vikt 2) gå ner ca 5 kg 3) komma ifrån småätandet 4) om möjligt minska mitt midjemått så att det är så litet som möjligt efter två graviditeter...

Nämen lägg av! Vågen visade ännu mindre i morse, närmare bestämt 2,2 kg mindre än i söndags. Det är nog huvudsakligen vätska jag tappat. Jag har nämligen tagit reda på svar på fråga 2 i gårdagens inlägg. Svaret är ja, man tappar vätska. Men fortsätter man äta kolhydratsnålt kommer man att ha lite mindre vatten i sig jämfört med folk som äter "normalt" med kolhydrater. Undrar om det är bra eller dåligt?

Ännu har jag inte hittat några uppgifter om eventuellt illamående i början av LCHF, däremot läste jag att man kan känna sig törstig och torr i munnen. Check! Stämmer på mig! Och jag snålar verkligen inte på vattenintaget.

Mina ursäkter för att inte börja motionera nu är att jag är lite förkyld samt att det snöar och blåser så mycket ute att jag inte är ett dugg sugen att gå ut. För övrigt undrar jag om förkylningen kan ha något att göra med att jag inte känner något godissug alls. Mitt smaksinne är inte riktigt vad det borde vara. Fast rubbat smaksinne har förstås inte tidigare varit något hinder för godisätande.

Hur som helst så är jag förvånad över att det går så lätt att inte småäta mellan målen och att utelämna det mesta av kolhydraterna. Kanske är jag inne i någon smekmånadsfas?

Blä, vad konstigt jag mådde i morse! Jag måste göra lite efterforskningar på det här, det kan hända att det är så här man mår då kroppen ställer om sig från att leva på kolhydrater till att leva på fett... eller vad det nu är som sker.

Min frukost bestående av turkisk yoghurt med valnötter, solrosfrön och pumpkärnor på var inte det minsta lockande och jag kunde bara äta halva portionen. Jag kände mig liksom mätt och mer sugen på något lättare (läs: antagligen något med mer kolhydrater och mindre fett). Inte förrän vid lunchtid kände jag hunger trots min "magra" frukost.

Kors i taket blev det i alla fall i morse eftersom jag vägde mig. Jag glömde väga mig före frukost så det fick bli efter min halva portion yoghurt då. Vågen visade 61,9. Eeeeeh? Ok, min digitala våg är en aning opålitlig eftersom våra barn har behagat blöta ner den ett antal gånger, men den har visat 63,5 väldigt länge nu. Gissa om jag kollade fler än en gång, sparkade runt den stackars vågen på badrumsgolvet för att utröna om golvets lutning mot duschbrunnen kanske inverkar på vilken vikt den visar.

Det är förstås helt osannolikt att jag skulle ha tappat 1,5 kg fett på två dagar, alltså måste det väl vara vätska jag tappat. Och är det i så fall bra eller dåligt? Är det här en övergångsfas medan kroppen ställer om sig och betyder det då att vätskan kommer tillbaka så att jag går upp dessa kilon igen? Så måste det väl vara...

Att ta reda på just nu är alltså
1. Är det vanligt att må konstigt och lite illa i början?
2. Tappar man vätska i början och om ja, kommer den tillbaka sedan?

Det kan bli en riktigt lärorik resa det här!

I stället för godis

*Fanfar*

Välkommen till min nya, hemliga blogg. Hemlig, tänker du. Jo, hemlig. Inte för att jag ska göra stora avslöjanden om mitt inre liv eller diskutera grannarnas sexliv eller liknande, utan för att jag vill ha det så här just nu.

Den här bloggen ska nämligen bli min nya last. Jag kan väl inte direkt säga att bloggen ska ersätta en gammal last, för så allvarligt är det inte, men lite i de banorna går mina tankar.

Jag är 34 år och har under mitt liv aldrig bantat eller gått på diet. Så länge jag kan minnas har jag ätit precis det jag velat äta i den mängd jag velat utan att det har varit några problem. Naturligt smal trots dåligt med motion, kan man väl säga att jag varit.

Det var egentligen för sex år sedan som jag började väga mig regelbundet, detta för att kolla så jag inte gick upp för mycket inför vårt bröllop. Det hade ju inte varit så bra om brudklänningen inte hade passat på dagen D, hehe. Då vägde jag kring 60 kg till mina 167 cm och var inte missnöjd med det. Visserligen har jag för mig att jag brukade väga 56 till samma 167 centimetrar fem år tidigare, men tja, några kilo hit eller dit är väl inget att bry sig om. På den tiden brukade folk oja sig över hur smal jag var trots att jag åt som en häst (eller rättare sagt som en hushållsgris), så jag fick närmast vara nöjd över att folk inte trodde jag var sjuk längre.

Efter bröllopet såg jag ingen anledning att fortsätta väga mig, så då fick vågen ligga och samla damm bäst den ville igen. Två år senare blev jag gravid och då ska man minsann både vägas och mätas på längden och tvären. Utgångsvikten var då 62 kg, kollade jag hemma. Jag var på inskrivning i vecka 9 eller liknande och då låg jag på 60 kg. Det lilla pyret i magen fick mig att tappa matlusten totalt i början så jag gick ner i vikt några veckor innan jag började gå upp igen.

Allt gick bra med graviditet, förlossning och babytiden. På nolltid ammade jag bort graviditetskilona (18 kg var det innan bebisen kom ut) och lite till. Folk kommenterade att jag blivit smal så snabbt och att magen dragit ihop sig så bra. Jag slutade amma efter tio månader och två månader senare blev jag gravid igen.

Lillebror kom som sig bör nio månader senare. Honom ammade jag i tretton månader och så var jag nere på 60 kg igen. Därefter började vikten krypa iväg... inte mycket, men alltid uppåt. Nu väger jag 63,5 kg före frukost och där har ni en anledning till att jag tillsvidare väljer att låta bloggen vara anonym.

Faktum är att 63,5 kg inte alls är mycket, det är inte övervikt och det är knappast hälsovådligt heller. Säger jag att jag väger 63,5 kg och vill gå ner några kilon säger en del "Men vad fan är några kilon att gnälla om, kolla på mig som väger 30 kg för mycket!" medan andra säger "Men jag väger ju också det, tycker du jag är tjock?" eller "Åhåå, eating disorder waiting to happen!".

Nej, det är inte mycket. Det är så lite att vissa inte tycker jag har någon som helst rätt att klaga över några få kilon. Nu är det i alla fall så att dessa kilon stör mig eftersom:

• de ökar långsamt med stadigt och jag tycks inte kunna få stopp på det hela så lätt som jag trodde
• min släkt har dåliga knän och dåliga höfter, låter jag bli att bära omkring på extrakilon skonar jag dem och kan använda dem längre
• sådana kläder som jag gillar sitter inte så bra längre
  
• efter graviditet nummer två drog magen inte ihop sig lika bra, vilket jag accepterar. Däremot tycker jag det är onödigt att markera magen ytterligare genom att fylla på med ett tjockt fettlager just där.
  

Och vad tänker jag göra då? Jo, i första hand måste jag börja äta annat än jag gjort hittills. Visserligen har vi alltid ätit husmanskost, men jag gillar (eller har gillat... well...) också snabbmat, godis, glass, chips, kakor... Och eftersom jag har kunnat äta så mycket jag velat under lång tid utan att min vikt påverkats har jag en massa mindre sunda beteenden att jobba bort, alternativt dra ner på. Ett sätt att få slut på kakätande m.m. är att blogga i stället, har jag tänkt mig. Går jag hemma och känner för ett eller fyra chokladkex så får jag så lov att först blogga om det här innan jag sticker näven i lådan. Kanske har suget gått över innan jag bloggat klart? Jag har nämligen bara ett sug som vinner över godissuget och det är suget efter att få uttrycka mig i skrift, forma ord och meningar, breda ut mig långt och länge.

Det här med motion måste komma lite senare... jaja, jag vet, alla har tid att motionera lite varje dag och blabla. Well, jag ska. Snart. För jag antar att man inte kan räkna bloggande som motion? Neh, tänkte väl det.

Det är 1 mars i dag och jag har faktiskt tänkt bli mer seriös nu med vad jag stoppar i mig. En längre tid har jag haft ögonen på kolhydratsnål diet, så där har jag börjat. I går och i dag har jag ätit nästan helt enligt LCHF. Jag är medveten om att det inte ger några snabba resultat på någon som bara vill gå ner några kilon. Vem vet, jag kanske inte går ner alls eftersom det inte är en bantningskur utan en viktnormaliseringsdiet som gör att vikten hamnar där den bör vara. Hur som helst så har jag alltid älskat fet mat, så nu lyssnar jag på min kropp och ger den fet mat. Det har jag iofs alltid gjort, men då i kombination med kolhydrater.

Jag är inte fantatiskt förälskad i LCHF men tänker prova några veckor åtminstone. Det finns redan smådjävlar som svävar ovanför huvudet och påpekar att det verkligen inte är min stil att begränsa min tillvaro genom att förvägra mig själv viss sorts föda. Well, det är inte heller min stil att förvägra mig själv att kunna ha vilka kläder jag vill för att de stramar på fel ställen. Så det så!

Än så länge har jag alltså ätit kolhydratsnålt i två dagar. I går mådde jag toppen, i dag helt ok men känner ett lätt illamående. Det kan förstås ha något att göra med att jag helt på egen hand ätit en hel påse djupfryst (men såklart uppkokt) broccoli. Jag brukar inte häva i mig fullt så mycket broccoli, men kommer inte riktigt på nåt annat att ersätta potatismoset med. Den övriga familjen äter ju normalt så jag försöker att fixa sån mat där jag kan ersätta kolhydraterna med något annat till mig själv.

I går läste jag en del på www.kolhydrater.ifokus.se och konstaterade att jag knappast klarar att bli så renlärig som vissa är där. Om inte annat så ska jag fortsätta läsa där för mitt höga nöjes skull. Jag lärde mig nämligen t.ex. att det finns folk som dricker 2 dl grädde till frukost och äter några skivor ost med smör på till eftermiddagsfikat. Såklart har de ätit något med fem äggulor i till lunch också. Wow.

I morgon får jag återkomma med mina mål mer konkret. Nu blir det ett glas riktigt fet mjölk eftersom jag är hungrig. Mager mjölk innehåller en hel del kolhydrater, min feta mjölk är bättre och godare. Tidigare i kväll misstänkte jag att min kropp inte alls var hungrig utan bara försökte locka till sig lite fler kolhydrater genom att tjata om mjölk, men nu är jag faktiskt hungrig.