I dag har jag och minstigen varit på stan i några ärenden. Vi träffade också min (vuxne) lillebror som försökte locka med oss till McDonald's. Jag har verkligen älskat McD och inte begripit mig på folk som säger att den maten är så äcklig. Ok att jag förstår att uppskatta hemlagad kalops eller älgstek mer än en McFeast, men som variation har jag alltid gillat att gå på McDonald's. Deras cola brukar dessutom smaka mycket godare än på andra ställen av någon anledning.

Eftersom vi aldrig köper hem läsk har det varit mums med cola då och då. Jag drack jättemycket cola den heta sommaren 2006 då jag var gravid. Säkert inte bra för vare sig mig eller babyn, men hon verkar inte ha fått några större men. Sedan dess har jag kanske haft ett eller två cola-skov till då jag köpt och druckit cola i sisådär två veckor. Konstigt nog brukar colafixeringen klinga av utan att jag gör något speciellt. Nu är det mer än två år sedan jag senast köpte cola enkom för att ha hemma och dricka eller hälla över vaniljglassen.

Det blev hur som helst inget McDonalds för oss, jag var så ståndaktig att jag avböjde och bestämde att äta hemma i stället. Inte förrän i bilen på väg hem kom jag på att McDonald's ju faktiskt har kycklingsallad m.m. också! F-n, jag kunde ju faktiskt ha ätit en sådan! Och jag tror faktiskt inte att det hade varit några problem att hålla sig till en sallad. Som vanligt numera var jag inte sugen på något speciellt utan bara medveten om att det var lunchdags och att frukostmättnaden (två skivor bacon, äggröra med två ägg och grädde) började klinga av.

Egentligen var det synd att jag inte åt i stan, för lillgubben somnade i bilen på väg hem och vaknade inte då jag flyttade över honom till vagnen. Hade jag ätit i stan hade jag kunnat gå en vagnpromenad, men då vi kommit hem kändes det verkligen att det var dags för lunch även om jag fortfarande inte har fått den där "riktiga" hungerkänslan. Man kan kanske säga att min känsla för hunger/mättnad är väldigt avtrubbad. Frågan är om det är så här det är naturligt att känna sig och om lägena "sprängmätt"/"vrålhungrig" bara uppkommer om man har mer kolhydrater i sin kost.

I morgon ska vi åka till mina föräldrar och fira min fars födelsedag. De bjuder på lunch och fika. Även om de vet att jag och svägerskan för tillfället har lite konstiga matvanor så gissar jag på vanlig lunch med potatis och något i köttväg. Jag har inte heller ställt några krav på lunchen och allra minst på fikat. Undrar om det verkar märkligt om jag tar med mig en påse blomkål att äta till köttet?

Fikat kan det bli knepigt med. Klart jag vill äta av papsens födelsedagstårta! Egentligen har jag inga problem med att mina föräldrar då och då (ganska ofta) ser mina påfund som märkliga, men jag har inte riktigt kommit till det läget än där jag bakar och tar med mig mitt eget LCHF-fikabröd. Över huvud taget verkar det knepigt det här med söta grejer. Inget sötningsmedel är riktigt ok. Sukrin är det som är naturligast utan att innehålla kolhydrater, men jag har ingen aning om var jag skulle köpa det. Dyrt som tusan verkar det i alla fall vara.

Tillsvidare har jag i alla fall tänkt mig att jag avstår allt sådant som smakar sött. Jag tänker inte heller baka LCHF-fikabröd eller liknande eftersom jag inte känner något behov av att äta något till min eftermiddagsmugg med mjölk, grädde och snabbkaffepulver. Känner jag mig någon gång socialt manad att ta något med högt socker- eller kolhydratinnehåll så må det vara hänt. Det verkar som om jag inte har varit riktigt så sockerberoende som jag själv har trott eftersom jag inte har några som helst abstinensbesvär.

Nu kom jag precis på att jag ju kan spänna fast lilleman på sparkstöttingen! Han går inte med på att sitta vaken i vagnen och ska han gå själv så kan jag inte räkna det som motion för min del. Sparkstötting är väl lite fuskigt lätt, men bättre än inget! Dags att kolla om han tänker vakna snart, stackarn har inte ens ätit lunch än eftersom han somnade i bilen.