Välkommen till min nya, hemliga blogg. Hemlig, tänker du. Jo, hemlig. Inte för att jag ska göra stora avslöjanden om mitt inre liv eller diskutera grannarnas sexliv eller liknande, utan för att jag vill ha det så här just nu.
Den här bloggen ska nämligen bli min nya last. Jag kan väl inte direkt säga att bloggen ska ersätta en gammal last, för så allvarligt är det inte, men lite i de banorna går mina tankar.
Jag är 34 år och har under mitt liv aldrig bantat eller gått på diet. Så länge jag kan minnas har jag ätit precis det jag velat äta i den mängd jag velat utan att det har varit några problem. Naturligt smal trots dåligt med motion, kan man väl säga att jag varit.
Det var egentligen för sex år sedan som jag började väga mig regelbundet, detta för att kolla så jag inte gick upp för mycket inför vårt bröllop. Det hade ju inte varit så bra om brudklänningen inte hade passat på dagen D, hehe. Då vägde jag kring 60 kg till mina 167 cm och var inte missnöjd med det. Visserligen har jag för mig att jag brukade väga 56 till samma 167 centimetrar fem år tidigare, men tja, några kilo hit eller dit är väl inget att bry sig om. På den tiden brukade folk oja sig över hur smal jag var trots att jag åt som en häst (eller rättare sagt som en hushållsgris), så jag fick närmast vara nöjd över att folk inte trodde jag var sjuk längre.
Efter bröllopet såg jag ingen anledning att fortsätta väga mig, så då fick vågen ligga och samla damm bäst den ville igen. Två år senare blev jag gravid och då ska man minsann både vägas och mätas på längden och tvären. Utgångsvikten var då 62 kg, kollade jag hemma. Jag var på inskrivning i vecka 9 eller liknande och då låg jag på 60 kg. Det lilla pyret i magen fick mig att tappa matlusten totalt i början så jag gick ner i vikt några veckor innan jag började gå upp igen.
Allt gick bra med graviditet, förlossning och babytiden. På nolltid ammade jag bort graviditetskilona (18 kg var det innan bebisen kom ut) och lite till. Folk kommenterade att jag blivit smal så snabbt och att magen dragit ihop sig så bra. Jag slutade amma efter tio månader och två månader senare blev jag gravid igen.
Lillebror kom som sig bör nio månader senare. Honom ammade jag i tretton månader och så var jag nere på 60 kg igen. Därefter började vikten krypa iväg... inte mycket, men alltid uppåt. Nu väger jag 63,5 kg före frukost och där har ni en anledning till att jag tillsvidare väljer att låta bloggen vara anonym.
Faktum är att 63,5 kg inte alls är mycket, det är inte övervikt och det är knappast hälsovådligt heller. Säger jag att jag väger 63,5 kg och vill gå ner några kilon säger en del "Men vad fan är några kilon att gnälla om, kolla på mig som väger 30 kg för mycket!" medan andra säger "Men jag väger ju också det, tycker du jag är tjock?" eller "Åhåå, eating disorder waiting to happen!".
Nej, det är inte mycket. Det är så lite att vissa inte tycker jag har någon som helst rätt att klaga över några få kilon. Nu är det i alla fall så att dessa kilon stör mig eftersom:
- de ökar långsamt med stadigt och jag tycks inte kunna få stopp på det hela så lätt som jag trodde
- min släkt har dåliga knän och dåliga höfter, låter jag bli att bära omkring på extrakilon skonar jag dem och kan använda dem längre
- sådana kläder som jag gillar sitter inte så bra längre
- efter graviditet nummer två drog magen inte ihop sig lika bra, vilket jag accepterar. Däremot tycker jag det är onödigt att markera magen ytterligare genom att fylla på med ett tjockt fettlager just där.
Och vad tänker jag göra då? Jo, i första hand måste jag börja äta annat än jag gjort hittills. Visserligen har vi alltid ätit husmanskost, men jag gillar (eller har gillat... well...) också snabbmat, godis, glass, chips, kakor... Och eftersom jag har kunnat äta så mycket jag velat under lång tid utan att min vikt påverkats har jag en massa mindre sunda beteenden att jobba bort, alternativt dra ner på. Ett sätt att få slut på kakätande m.m. är att blogga i stället, har jag tänkt mig. Går jag hemma och känner för ett eller fyra chokladkex så får jag så lov att först blogga om det här innan jag sticker näven i lådan. Kanske har suget gått över innan jag bloggat klart? Jag har nämligen bara ett sug som vinner över godissuget och det är suget efter att få uttrycka mig i skrift, forma ord och meningar, breda ut mig långt och länge.
Det här med motion måste komma lite senare... jaja, jag vet, alla har tid att motionera lite varje dag och blabla. Well, jag ska. Snart. För jag antar att man inte kan räkna bloggande som motion? Neh, tänkte väl det.
Det är 1 mars i dag och jag har faktiskt tänkt bli mer seriös nu med vad jag stoppar i mig. En längre tid har jag haft ögonen på kolhydratsnål diet, så där har jag börjat. I går och i dag har jag ätit nästan helt enligt LCHF. Jag är medveten om att det inte ger några snabba resultat på någon som bara vill gå ner några kilon. Vem vet, jag kanske inte går ner alls eftersom det inte är en bantningskur utan en viktnormaliseringsdiet som gör att vikten hamnar där den bör vara. Hur som helst så har jag alltid älskat fet mat, så nu lyssnar jag på min kropp och ger den fet mat. Det har jag iofs alltid gjort, men då i kombination med kolhydrater.
Jag är inte fantatiskt förälskad i LCHF men tänker prova några veckor åtminstone. Det finns redan smådjävlar som svävar ovanför huvudet och påpekar att det verkligen inte är min stil att begränsa min tillvaro genom att förvägra mig själv viss sorts föda. Well, det är inte heller min stil att förvägra mig själv att kunna ha vilka kläder jag vill för att de stramar på fel ställen. Så det så!
Än så länge har jag alltså ätit kolhydratsnålt i två dagar. I går mådde jag toppen, i dag helt ok men känner ett lätt illamående. Det kan förstås ha något att göra med att jag helt på egen hand ätit en hel påse djupfryst (men såklart uppkokt) broccoli. Jag brukar inte häva i mig fullt så mycket broccoli, men kommer inte riktigt på nåt annat att ersätta potatismoset med. Den övriga familjen äter ju normalt så jag försöker att fixa sån mat där jag kan ersätta kolhydraterna med något annat till mig själv.
I går läste jag en del på www.kolhydrater.ifokus.se och konstaterade att jag knappast klarar att bli så renlärig som vissa är där. Om inte annat så ska jag fortsätta läsa där för mitt höga nöjes skull. Jag lärde mig nämligen t.ex. att det finns folk som dricker 2 dl grädde till frukost och äter några skivor ost med smör på till eftermiddagsfikat. Såklart har de ätit något med fem äggulor i till lunch också. Wow.
I morgon får jag återkomma med mina mål mer konkret. Nu blir det ett glas riktigt fet mjölk eftersom jag är hungrig. Mager mjölk innehåller en hel del kolhydrater, min feta mjölk är bättre och godare. Tidigare i kväll misstänkte jag att min kropp inte alls var hungrig utan bara försökte locka till sig lite fler kolhydrater genom att tjata om mjölk, men nu är jag faktiskt hungrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar